Nya Arbetartidningen

Blir det något riksdagsval -98?

Kategori: BS, 1997/3, Riksdagsval

Ett år till riksdagsvalet och konturerna av partiernas taktik börjar nu framträda. Och det är ingen lustig syn. För arbetare och radikala människor finns få alternativ och det ska till jordskredsartade förändringar i röstsympatierna för att hindra en seger för koalitionen mellan centern och socialdemokraterna.

Kongresserna har duggat tätt efter sommaren. Lagom till moderatkongressen kom Carl Bildt hem från Bosnien och visade upp en ny "mjukare" sida. Man spekulerade i om "den nye Bildt" hade mognat som människa under sitt uppdrag i Bosnien. Måhända hade han sett vad stenhård konfrontationspolitik kunde leda till och kanske hade han som andra moderater, t.ex. förre Röda Korschefen Anders Wikman, fått en mer socialliberal inställning till många frågor i mötet med mänskligt lidande i andra delar av världen. Vad som är sant i dessa spekulationer får väl framtiden utvisa, men vi kan konstatera att denna nya framtoning passar moderaterna rätt bra om de ska ha någon chans att komma tillbaka i politikens centrum.

Trots att moderaterna i flera opinionsundersökningar under sommaren har varit det största partiet kan de knappast få ett brett stöd så länge de förknippas med Bildt-regeringens politik efter valet -91. Valutaoron och räntechockerna med efterföljande massarbetslöshet och bankkris var visserligen ett resultat av den tidigare socialdemokratiska regeringens beslut om att "harmonisera" Sverige till EU, men det var regeringen Bildt som fick skulden i slutändan. Och inte blev någonting bättre av moderatregeringens attacker mot den offentliga sektorn, attacker som inte dikterades av omsorg om skattepengar eller något liknande utan som bara fann sin grund i moderat dogmatism och en önskan att "passa på" att montera ned så mycket offentlig sektor som möjligt medan man kunde.

Centerns dilemma

Centerpartiet tvingades under Bildtregeringen svälja förtretet med Öresundsbro-beslutet och fann inget gehör för sin gamla hjärtefråga – kärnkraftsavvecklingen. Det borgerliga blocket sprack, vilket naturligtvis i mångt och mycket skylls på Carl Bildt och hans "landsflykt". "Den nya Bildt" är moderaternas enda chans att dra ett streck över det som hänt och starta om arbetet med att skapa en enig borgerlighet.

Om den nya "mjuka" framtoningen är ett viktigt inslag i moderatpolitiken så är försöken att slå en kil mellan centern och socialdemokraterna minst lika viktiga. Det ena inslaget i denna politik är att underblåsa de strömningar inom centerpartiet som är mer "högerinriktade" och som med jämna mellanrum poppar upp och kritiserar samarbetet med (s). Det andra är att attackera och understödja attacker mot centerledaren Olof Johansson, som personligen står som garant för samarbetet.

Till sommarens centerpartistiska riksting växte kritiken och den interna debatten om Olof Johansson. Årets ting sågs som sista chansen att bli av med Johansson och bana väg för en ny borgerlighet eftersom 98 års riksting kommer mitt i valrörelsen och en öppen attack mot partiordföranden då är omöjlig. Men Olof Johansson härdade ut kritiken, mycket tack vare långtgående kompromisser från socialdemokraterna. Centerpartiet får idag igenom stora och mycket centrala delar av sin politik i samarbetet med socialdemokraterna. Visserligen belönas det inte av väljarna i opinionsundersökningarna utan ligger på mellan 5 och 8 procent, men det är naturligtvis svårt att vara kritisk till ett samarbete som ger så stor utdelning.

Omöjligt att förlora

Göran Persson har genom samarbetet med centern manövrerat sig till en position där det i stort sett är omöjligt att förlora valet -98. Även stora tillbakagångar i valet i stil med vad som antytts i opinionsundersökningar under sommaren är hanterbara, eftersom det är uteslutet för vänsterpartiet att stödja en regering av moderater, folkpartister och kristdemokrater.

Göran Perssons värsta rimliga scenario är att det center-vänster-socialdemokratiska blocket blir så försvagat att miljöpartiet får en vågmästarroll efter valet -98. Även en sådan situation bör dock vara hanterbar. Då Birger Schlaug under sommaren öppnade för att miljöpartiet kunde tänka sig att stödja en moderatregering väckte detta omedelbart ont blod i partiet, och utanför miljöpartiet var det få som tog utspelet som annat än ett försök att manövrera sig in i en förhandlingsposition med socialdemokraterna.

Men så dåligt resultat som i sommarens opinionsundersökningar ska regeringen knappast behöva göra i valet. Förr i världen gjorde en ny regering upp med den förras politik och rev upp några av den gamla regeringens mest impopulära beslut. Nu har mandatperioden förlängts och Göran Persson lovar att återställa sina egna mest impopulära beslut. För att få den socialdemokratiska kongressen på gott humör presenterade han några återställare, och om det behövs fler för att få fart på opinionssiffrorna före valet kan han naturligtvis göra det. Det är så mycket som blivit sämre sedan Göran Persson tog över så det är inte svårt att hitta på fler återställarbeslut.

Ett år före valet är det inte speciellt djärvt att tippa Perssonregeringen som segrare. I själva verket ska det till synnerligen stora förändringar i valmanskåren för att Persson inte ska sitta kvar. Ett sådant scenario skulle kunna vara etablerandet av ett missnöjesparti av typ Ny Demokrati, som kan locka stora grupper av väljare från centern och socialdemokratin. Ian Wachtmeister har funderingar i den riktningen, men det är omöjligt att spekulera i en sådan utveckling.

För arbetare, politiskt radikala och alla som på olika sätt drabbats av den ekonomiska krisen finns det få alternativ i regeringsfrågan. Den politiska dagordningen fastställs i politikens mitt, där centerpartiet genom sin roll har ett oproportionellt stort inflytande. Den socialdemokratiska kongressen gick i det stora hela på partiledningens linje. Vänsterpartiet har i praktiken ett mycket litet inflytande på besluten i riksdagen. Situationen är cementerad, trots att missnöjet bland väljarna är mycket stort.

För den radikala rörelsen finns inte mycket att hoppas på i riksdagspolitiken, men kraften i den utomparlamentariska rörelsen kan bli mycket stor och få betydelse för politikens utveckling.

BS