Nya Arbetartidningen

Lägg märke till det amerikanska uttrycket workfare och det danska aktivering, för snart kommer lågavlönat arbete som villkor för social välfärd att stå på dagordningen här också.

New Yorks borgmästare Rudolph Giuliani kom nyligen med en programförklaring om att det skulle bli slut på all välfärd i The Big Apple efter millenieskiftet. I stället ska folk få jobba för skattekronorna i tillfälliga låglönejobb inom den offentliga sektorn, utan fasta arbetsvillkor, utan sociala garantier, utan säkra intäkter.

Giuliani är på många sätt en rabulist. Men hans förslag har varit i säck innan det kom i påse. För två år sedan tog president Bill Clinton kål på en 60 år gammal rätt för fattiga att ställa minimikrav på offentligt stöd. Giuliani är som newyorkare bara lite råare i käften än andra, nu när den intellektuella liberalismen har insomnat i sina vindsvåningar på Manhattan. Giuliani kör hårt med det som i USA går under benämningen workfare, offentligt tvångsarbete som villkor för förmåner eller socialbidrag.

Det är inget nytt i budskapet: Fattigdom är ett personligt problem; arbetslöshet är ett personligt problem. Det är den andra sidan av det "positiva" budskapet om att var och en är sin egen lyckas smed och bara behöver utnyttja sin egen kraft för att nå "den amerikanska drömmen". På edra platser, klara, färdiga, gå! Spring för livet!

Det "nya" är att de traditionella skiljelinjerna har suddats ut mellan dem som alltid har fört fram detta budskap och dem som försvarat det offentliga. Den afroamerikanska politikern Jesse Jackson, som ännu på 1980-talet var tänkbar som demokraternas vicepresidentkandidat, menar nu att USA har ett parti med två namn: Demokraterna och Republikanerna. Och Tony Blairs omnämnande av sitt parti som New labour är i verkligheten inte myntat på Arbetarpartiet, utan på De konservativa, för statsminister Tory Blur ("konservativ smörja") är inte annat än en cinisk vidareförare av thatcherismen på ett sätt som margaret Thatchers arvtagarae själv inte mäktade.

Likeheten är slående: Efter de avbilderna av Ronald Reagan – George BuBush, torpedbombare från 2 Världskriget, lurvete advokat i texas och CIA-chef – och efter Thatcher – John major, cirkusartistens son som slängdes runt i den politiska trapetsen i sitt eget parti som en trasdocka – tar unga, dynamiska "motståndare" över för att föra reaganomics och thatcherismen vidare. Det detsamma går igen i andra länder. under den tyska valkampen är socialdemokraternas kandidat Gerhard Schröder ett eko av kansler Helmut Kohl, eller och Blair, och erkänner det.

Därför översätts USA:s workfare av Blair till "från bistånd till arbete" snabbt till den danska "aktivering" av den som den australiske joruanlisten John Pilger i sin senaste bok "Hidden Agendas" (Vintage, London) kallar ickemänniskor. Inte de allra fattigaste, inte de allra mest utslagna; dem vill medierna från tid till annan viga uppmärksamhet och politiker som giuliani vill helst spole bort dem från gatorna. Men de osynliga, de socialt plundrade vardagsmänniskorna som aldrig blir föremål för medias eller offentlighetens uppmärksamhet – och som därför ska avkrävas arbete. Det spelar ingte roll hur änndamålslöst det är för A) att täcka över det reella arbetslöshets- och fattigdomsproblemet, b) för att hålla ideologiskt liv i myten om att arbetslöshet och fattigdom är den enskildes eget ansvar och skuld, c) för att täta vissa hål i den offentliga apparaten som följd av decennier med budgetnedskärningar, och d) för att använda fdenna formen av osäkert låglönearbete till att pressa fram ytterligare flexibilisering på den reella arbetsmarknaden.

Ekona från historien är flerstämmiga. Ett av de råaste kom finansminister Lord Trevlyn med 1846. Under potatispesten och hungersnöden i Irland sade han: "Det enda sätet att hindra folk från att bli beroende av regeringerns bistånd på är att avsluta operationerna". Hvarje offer blir ett subjekt för sig, och de är i dagens Väst inte många nog till att vara en målgrupp för politikerna som (den vita) medelklassen är. Den enskilda socialbidrags"skandelan" blir ofta meidia- eller politiker fösk för de många Hagen kloningarna; det offentliga sociala bedrägeriet överför ickemännislorna är det inte. Missbruk blir viktigare för sociallagstiftningen än det ökande behovet av hjälp i kapitalismens utslagningsprocess.

Och Blair har gett sin socialminister Frank Field order om "att tänka det otänkbara", en tanke som Lord trevelyn praktiserade i all dess råhet för 150 år sedan. Men den gången gällde det bara primitiva, skabbiga irländarae …

Peter M. Johansen