Nya Arbetartidningen

25 år sedan USA:s nederlag i Vietnam

Kategori: 2000/3, USA-imperialismen , Arbejderen

Den 29 maj var det tjugofem år sedan USA led nederlag i Vietnam. Historien om Vietnamkriget är historien om mänskligt lidande, men samtidigt historien om ett beslutsamt folk som besegrade världens största krigsmaskin, med stöd av internationell solidaritet.

Vietnam var en fransk koloni fram till dess att Japan erövrade området före andra världskrigets utbrott. I Potsdam tillerkände segrarmakterna Sovjetunionen, USA och Storbritannien Frankrike rätten att återbesätta Vietnam. Viet Minh, som hade lett befrielsekampen mot japanerna, förklarade Vietnam självständigt den 2 september 1945. Detta accepterades inte av Frankrike, som försökte återupprätta sitt kolonialherravälde.

De sovjetiska styrkorna skulle avväpna japanerna i den nordliga delen av Vietnam, men de stödde Viet Minh-regeringen, som leddes av Ho Chi Minh. I söder skulle Frankrike och Storbritannien svara för avväpningen. Deras trupper angrep emellertid Viet Minh-regeringens administration i syd. Frankrike stöddes också av det nybildade NATO.

Västs planer på att vinna en militär seger och få kontroll över hela Vietnam omkullkastades, då de kinesiska kommunisterna segrade i inbördeskriget i Kina. Detta innebar att Folkrepubliken nu stödde Viet Minh-regeringen, och Viet Minhs gerillastyrkor krossade de franska styrkorna. Efter Frankrikes nederlag vid Dien Bien Phu 1954 inleddes förhandlingar i Genève. Enligt Genèveavtalet skulle Vietnam temporärt delas i två zoner längs den 17 breddgraden. Inom loppet av två år skulle en folkomröstning om återförening av de båda zonerna hållas. Den sydvietnamesiske presidenten Ngo Dinh Diem insåg att Viet Minh skulle vinna valet, så valet blev aldrig av. I stället delades Vietnam, med stöd av USA, de facto längs den 17 breddgraden i strid med Genèveavtalet.

USA övertar Frankrikes roll

USA tog gradvis över Frankrikes roll och stödde Diem-regeringen. Den kunde med USA:s hjälp bygga upp en stor här och inledde en häxjakt på politiska motståndare. 1961 besökte USA:s dåvarande president Lyndon Johnson Diem, som han hyllade som "Asiens Churchill" i kampen mot kommunismen. USA skicka-de 1961 300 s.k. militära rådgivare, och redan 1964 antalet stigit till 20 000. Därmed övertog USA ledningen i kampen mot gerillan.

Det "hemliga kriget" riktades inte bara mot Nordvietnam utan också mot Laos, där befrielserörelsen Pathet Lao hotade västmakternas inflytande. I Laos föstes bondebefolkningen ihop i s.k. strategiska byar (en taktik som britterna en gång hade lanserat i Malaysia). 1964 startade också de hemliga bombningarna av Nordvietnam. Diems hårda politik mot alla motståndare underminerade hans styre. Med godkännande från USA störtades han av sina egna generaler  och mördades 1963. Under fyra år satt en rad olika marionetter vid makten i Sydvietnams huvudstad. 1967 övertog general Nguyen Van Thieu makten, och han behöll den till det bittra slutet, den 30 april 1975.

Bluffen i Tonkinbukten

Sommaren 1964 gick sydvietnamesiska soldater under ledning av den amerikanske generalen Westmoreland till angrepp mot några öar strax utanför Nordvietnams kust. USA meddelade den 3 augusti att nordvietnamesiska kanonbåtar hade beskjutit amerikanska krigsskepp utanför kusten. Först 1993 bekräftade amerikanska officiella källor att det s.k. Tonkinbukt-intermezzot var uppdiktat av USA. Men den dåvarande presidenten Johnson fick den förevändning han behövde för en krigsinsats i full skala.

USA:s kongress antog utan närmare undersökningar en resolution som gav president Johnson fullmakt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att "försvara USA"! De 20 000 militära rådgivarna kompletterades med stridande trupper. En intensiv bombning inleddes.

Antalet amerikanska soldater i Vietnam nådde toppunkten i april 1969 med 543 000 soldater. Den sydvietnamesiska hären – förstärkt med trupper från Australien, Nya Zeeland, Sydkorea, Filippinerna och Thailand  uppgick till 1,3 miljoner man. Men inte heller denna strategi gav resultat. Sovjetunionen och Kina trappade upp sin ekonomiska och militära hjälp till Nordvietnam – och Nordvietnam ökade sitt stöd till befrielserörelsen i syd.

En vändpunkt i kriget

Under det vietnamesiska nyåret i januari 1968 inledde befrielserörelsen tet-offensiven. 140 städer och militärbaser angreps, och en rad av de viktigaste städerna erövrades en kort tid av befrielsearmén. Men USA och de sydvietnamesiska styrkorna lyckades återerövra sina positioner. Även om tet-offensiven inte förde till seger, betydde den en avgörande vändpunkt i kriget. USA:s nya strategi hade slagit fel.

President Johnson stoppade bombningarna av Nordvietnam och förklarade att han var villig till förhandlingar. Under de sista månaderna av Johnsons presidentperiod fanns det tecken till en förhandlingslösning. Men då Nixon övertog presidentposten 1969, lades kursen om. Nixon ville begränsa USA:s direkta engagemang, men önskade samtidigt bygga upp Saigonregeringens militära styrka. På det sättet ville Nixon nedkämpa befrielserörelsen. Vietnamisering kallades det i media.

Befrielserörelsen svarade med att upprätta en provisorisk regering. Också denna amerikanska strategi slog fel.

Ho Chi Minh-stigen

En viktig förutsättning för att hjälpen från Nordvietnam skulle komma fram var den så kallade Ho Chi Minh-stigen. Den gick genom djungel- och bergsområden i Laos och Kambodja. Trots att Kambodja hade förklarat sig neutralt hade landets ledare, prins Sihanouk, tillåtit befrielsefronten FNL att upprätta tillflyktsorter innanför den kambodjanska gränsen.

Redan 1964 bombade USA gränsområdena för att stoppa försörjning och infiltration längs Ho Chi Minh-stigen. I mars 1968 började USA i hemlighet bomba större delen av Kambodja för att slå ut FNL-baser och tillflyktsställen. Året efter invaderade amerikanska och sydvietnamesiska soldater Kambodja. 1971 gick amerikanska trupper in i Laos  i syfte att finna och förstöra FNL:s basområden. Invasionen av Kambodja följde omedelbart på att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA hade genomfört en kupp mot prins Sihanouk. Han avsattes till förmån för Lon Nol, som var USA-vän. Därmed var Kambodja indraget i kriget  på USA:s sida.

USA:s nederlag – segern

Men kriget i Indokina  mot folken i Vietnam, Kambodja och Laos  kunde USA inte vinna. Det militära motståndet i Vietnam visade sig omöjligt att nedkämpa och hemma i USA växte befolkningens motstånd. Över 50 000 amerikanska soldater miste livet och kom hem i likpåsar. Ännu fler kom hem som mänskliga vrak.

Protesterna mot kriget i USA och i hela världen blev så stora att Nixon måste försöka hitta en förhandlingslösning. Aldrig förut hade världen sett en så slagkraftig internationell solidaritetsrörelse. I januari 1973 ingicks ett avtal om vapenvila i Paris, och den 29 mars samma år lämnade de sista amerikanska soldaterna Vietnam.

Trots vapenvilan fortsatte striderna mellan befrielsefronten FNL och den sydvietnamesiska armén, som fortfarande stöddes av USA. I december 1974 startade FNL en offensiv som befriade Phuoc Long-provinsen upp mot Kambodjas gräns och bara tvåhundra kilometer norr om huvudstaden Saigon. I mars 1975 startade FNL och Nordvietnam en gemensam offensiv som fick Saigonregeringens styrkor att fly och råka i upplösning. Den 30 april 1975 intogs Saigon, och regeringen kapitulerade inför befrielserörelsen.

30 års inbördeskrig och interventionskrig var slut. Det två åtskilda delarna av landet kunde enas till en stat - Vietnam!