Hur mäts underklass?

Vem är det mest synd om? Vilka kriterier används för att dela in fattiga människor? Är dessa kriterier vetenskapliga eller finns det kvar gamla fördomar som hindrar rationellt tänkande?

Historiskt har man delat in de fattiga i ”värdiga” och ”ovärdiga” hjälpsökare. De ”värdigas” hjälpbehov var alla överens om, men de ”ovärdigas” hjälpbehov ifrågasattes:

”Alla minderåriga samt gamla, sjuka och handikappade som inte kunde försörja sig genom arbete betraktades som ’värdiga’ fattiga. Vilka sågs då som ovärdiga? Någon klart uttryckt ”ovärdighetsparagraf” fanns inte i den gällande lagstiftningen. Vilka som var ”ovärdiga” var inte lika klart definierat, ändå genomsyrades debatten av en motvilja mot just dem.” ¹

Men varifrån kommer då synen på de fattiga som antingen ”värdiga” eller ”ovärdiga”. Mikael Sjögren beskriver hur denna syn på fattigdom har ännu djupare rötter, ned till en mörkare tidsålder:

”Att skilja ut fattiga som anses ’värdiga’ hjälpmottagare från dem som inte är det har, som vi tidigare sett, varit en del av den europeiska fattigvårdens historia alltsedan 1500-talet.” ²

Men historien kan ändras. Förr ansågs t.ex. ogifta kvinnor med barn som skamliga och man var tveksam till att ge bidrag till något som upplevdes som syndigt. Det finns således grupper med fattiga vars ”värdighet” har ändrats under historien. Därmed finns en ”godkänd underklass”, vars sociala status med rätt till socialbidrag, a-kassa osv, till skillnad från de ”automatiskt” värdiga ovan, varierat under historien. Hela grupper kan, genom politiska beslut, exkluderas eller inkluderas i gruppen ”godkänd underklass”.

Historia underifrån

Detta kräver en längre förklaring. På 1960- och 1970-talen utvecklades bland historiker något som kallas ”historia underifrån”. Man ville lyfta fram de människor som råkat illa ut i historien och undersöka de mekanismer som lett till förtrycket. Under 1990-talet började kritik framföras mot ”historia underifrån” som ifrågasatte själva sättet att välja de svagas perspektiv. Svante Nordin var en av dessa kritiker:

”I den feministiska teorin betraktas kvinnorna som förtryckta av männen. Barnen kan anses som förtryckta av de vuxna, de homosexuella av de heterosexuella, invandrarna av urbefolkningen, de internerade kriminella av samhällsmakten osv. Men leder inte detta till att alla kan betraktas som förtryckta av alla (eller nästan)? Är en manlig hantverkare under 1700-talet mer eller mindre förtryckt än en borgarhustru?” ³

Men det finns ett svar på frågan vilka grupper som är mest förtryckta. Svaret får man genom statistik. Genom att studera medellivslängd, studiemöjligheter, vitaminkonsumtion osv. kan man avgöra graden av förtryck. Varför tvekar många historiker att göra sådana indelningar? Jag tror att svaret är att statistiken synliggör samhällsklasserna. Då är det lätt att bli anklagad för klasskampsretorik, att bli kallad politisk historiker och förlora möjligheten till karriär. Svante Nordin jämför två förtyckta grupper: en rik kvinna och en fattig man. Men det hade varit mer relevant att jämföra de båda med det som var, och fortfarande är, normen i samhället: Den rike, vite, heterosexuelle mannen. Synen på vem som är förtryckt kan variera genom historien, men statistiska skillnader avslöjar ofta våra fördomar.

För att återgå till indelningen av de fattiga: Efter att människor som söker bidrag bedömts som ”värdiga” och tillhörande den ”godkända underklassen” följer en fortsatt granskning. Först ska man avgöra huruvida de är ärliga eller ej. Alla inlämnade dokument undersöks och kritiska frågor ställs. Sedan följer ytterliggare en granskning. Då ska man avgöra huruvida personen är lat eller aktivt försöker hitta vägar ur sin fattigdom. Även här ställs kritiska frågor och de fattiga kan tvingas att på olika sätt bevisa sin aktivitet eller hamna i tvångsåtgärder. Mikael Nyberg beskriver hur nya samhällsideal växer fram. Visserligen talar man om en grundtrygghet för alla. Men den ekonomiska grundtryggheten är inte längre någon trygg minsta grundnivå utan kan användas för att styra de fattiga som inte anses veta sitt eget bästa:

”På trettiotalet sades de arbetslösa vara lata och försupna. Nu sägs de sakna kompetens. Innebörden är densamma. I nästa steg införs, efter mönster från USA och Storbritannien, statligt tvångsarbete för dem som vägrar ta sitt ansvar. Bland punkterna på Pär Nuders och hans vänners program för Sverige 2025 finns en återgång till de nödhjälpsarbeten för arbetslösa och fattiga som socialdemokratin en gång avskaffade. Arbetslösa ska enligt de nya riktlinjerna från Arbetsmarknadsstyrelsen under hot om utförsäkring ’aktiveras’ i sysslor som kommuner och landsting inte har råd att avlöna ordinarie personal för.” ⁴

De fattigas indelning

Jag har således beskrivit hur de fattiga delas in i olika parvis och (åtminstone teoretiskt) skarpt åtskilda grupper: värdiga eller ovärdiga, godkänd eller ej godkänd underklass, fuskare eller ärliga, aktiva eller passiva. Dessa grupper är moraliskt glasklart separerade. Samtidigt som det rent praktiskt är svårt att hitta exakta kriterier för att sortera in en enskild människa i en sådan grupp. (Se figur.)

För de fattiga som söker bidrag genomförs således en granskningsprocedur i fyra steg. I varje steg utesluter man människor som inte anses uppfylla kriterierna. Ju fler stegen är. desto mer ökar risken för att man gör en felbedömning. Som jag redan påpekat har redan det första steget sin grund i 1500-talets världsbild. Detta är moraliska indelningar som inte uppfyller vetenskapliga krav. Istället öppnar dessa svepande och oklara generaliseringar för fördomsfulla uttalanden och en föraktfull attityd gentemot de fattiga.

De ursprungligen medeltida fördomarna börjar nu alltmer ifrågasättas. Därmed öppnas en värld av nya möjligheter, men också en kamp mellan ideologier. Carina Bäckström har läst ett stort antal arbetslösas egna beskrivningar av arbetslösheten. Boken där denna text återfinns är sponsrad av Näringslivets fond. Men forskningsresultaten är ändå intressanta:

”Jag har visat att många arbetslösa börjat ifrågasätta samhällsordningen med dess normer och värderingar. Om dessa ifrågasättande arbetslösa börjar synas och höras i högre utsträckning kommer de att vara ett bevis på att man faktiskt kan må bra, och att man har ett människovärde, även utan lönearbete. Tidigare värderingar håller på att förlora sitt grepp. Jag menar att de arbetslösa utgör ett potentiellt hot mot rådande ideologier, eftersom de skakar om de grundläggande principerna i vårt samhälle. Det är kanske ingen slump att de upplever sig illa bemötta av omgivning och myndigheter – gäller det att spela på de arbetslösas dåliga samvete för att bibehålla normerna, och därigenom maktens ordning?” ⁵

Teorin tillämpas

Låt mig redogöra för ett konkret exempel på hur de gamla fördomarna tillämpas i behandlingen av de fattiga. Ett bra exempel är Arbetsförmedlingen. Vad är egentligen en arbetsförmedling? Denna fråga låter konstig, men den är befogad. Enligt den marknadsekonomiska teorin finns det köpare, säljare och arbetare. Allt är glasklart. Men när man tillämpar denna teori på en arbetsförmedling uppstår en mängd teoretiska problem: Ska Arbetsförmedlingen ses som ett företag eller en myndighet? Ska de arbetslösa betraktas som kunder hos Arbetsförmedlingen – eller som anställda av Arbetsförmedlingen?

För att motivera sina handlingar använder Arbetsförmedlingen ofta ett tilltal som för tankarna till den företagsekonomiska litteraturen. Den plats där datorerna som används för att söka jobb står kallas till exempel ”kundarbetsplats”. De arbetslösa är således ”kunder” hos Arbetsförmedlingen, samtidigt som det är deras ”arbetsplats”. Ur detta språkbruk kan man dra slutsatsen att de arbetslösa är både kunder och anställda samtidigt. Tanken är naturligtvis att de arbetslösa (som kunder) ska kunna ställa krav på Arbetsförmedlingen – samtidigt kan Arbetsförmedlingen (som arbetsplats) ställa krav på de arbetslösa.

Men vilka krav kan de arbetslösa egentligen ställa? De kan ju inte börja strejka, då förlorar de automatiskt bidraget. Till skillnad från ett företag vill Arbetsförmedlingen bli av med dem, sina ”kunder”, så fort som möjligt. Man ser att om Arbetsförmedlingen betraktas som ett företag uppstår logiska kullerbyttor.

Normala företag vill att kunder och besökare ska känna sig trygga med den produkt de levererar och att kunden ska ha ett förtroende för företaget. Men inte Arbetsförmedlingen, som istället strävar efter att så frön av osäkerhet bland de arbetslösa. Man säger att de arbetslösa själva måste utföra större delen av jobbsökandet. Man ska alltså inte lita till Arbetsförmedlingens förmedling av arbeten – utan uppmanas att själv utföra det praktiska letandet. Arbetsförmedlingen förvandlas således från att vara en objektiv förmedlare av jobb mellan företag och arbetslösa till att bli en påtryckare. Och påtryckningarna sker bara på de arbetslösa. På dessa kan man använda både piska och morot, men gentemot företagen kan man bara använda morötter.

Men det marknadsekonomiska synsättet leder även till att det finns logiska brister i de beräkningsmodeller som används för att utvärdera arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För att kunna utvärdera huruvida en åtgärd fungerat eller ej måste man veta vad som skulle hänt om deltagarna inte deltagit i denna åtgärd. Man utnyttjar det som med ett fint uttryck kallas kontrafaktisk historieskrivning. Man tvingas undersöka om något annat hade hänt än det som faktiskt hände. Om någon till exempel valt att delta i ett arbetsmarknadspolitiskt program så kan man inte veta vad som skulle hänt om den arbetslösa personen inte deltagit. Skulle sannolikheten att få jobb vara lägre? Det kan man inte veta, eftersom den arbetslösa ju inte gjorde det valet. Det går inte att på ett enkelt sätt jämföra med andra arbetslösa som inte deltagit – eftersom dessa redan från början inte kvalificerat sig eller valt bort denna åtgärd. I en rapport med den skojiga titeln ”Att utvärdera arbetsmarknadsprogram i Sverige: Rätt svar är viktigt, men vilken var nu frågan?” skriver Kenneth Carling och Laura Larsson:

”Vi påstår i denna artikel att den svenska arbetsmarknadspolitikens utformning står i strid med den vedertagna teorin, vilket i sin tur innebär att den klassiska frågan (’Vad är effekten av programmet’ där effekten är skillnaden i utfall i en värld med och i en värld utan program/OR) i allmänhet inte kan besvaras med tillgängliga data.” ⁶

Förutom de rent teoretiska svårigheterna med att utvärdera arbetsmarknadspolitiken så finns det en annan sorts logiska brister i många AMS-utredningar. Jag ska ta ett enkelt konkret exempel. Enkelt, därför att alla kan förstå det. Konkret, därför att det i just detta fall så uppenbart hur man resonerar. AMS-utredningen är nämligen ett bra exempel på hur man formulerar det omöjliga i två meningar:

”En faktor som säkert har betydelse för arbetslöshetstiderna är de arbetslösas beteende. Det har emellertid visat sig svårt att med någon säkerhet fastställa hur stor betydelsen är.” ⁷

Man skriver alltså dubbelt: I första meningen får vi tvärsäkert veta att de arbetslösas beteende har betydelse för arbetslöshetstiderna. I nästa mening skriver man att det är svårt att säga hur stor betydelse de arbetslösas beteende har för arbetslöshetstiderna.

En vanlig forskare ska först undersöka verkligheten och med dessa undersökningar som grund formulera hypoteser. Dessa hypoteser ska sedan prövas genom nya undersökningar. Men här tillämpar man en annan metod: Man utgår från en förutfattad mening, gränsande till fördom. Sedan hämtar man in statistik. Om statistiken varken talar för eller emot den förutfattade meningen – ja, då ska den förutfattade meningen i fortsättningen gälla som sanning. Fördomarna hamnar därmed aldrig under vetenskapens lupp.

Olof Rydström

Referenser

1. Mikael Sjögren ”Fattigvård och folkuppfostran”, 1997, sid 100
2. A. a. sid 86
3. Svante Nordin ”Historia underifrån – en kritisk granskning” ur Tvärsnitt nr 3 1996 sid. 42-44
4. Mikael Nyberg ”Kapitalet.se”, 2002, sid. 305-306
5. Carina Bäckströms uppsats ”Mitt liv som arbetslös” ur Jan O Berg (red.) ”Förnyare, frusterade och fria agenter – rapport om ett forskningsprojekt om arbetslösheten och Den dolda världen”, 1997, sid. 208-209 (Boken är sponsrad av bl.a. Näringslivets fond.)
6. Kenneth Carling och Laura Larsson ”Att utvärdera arbetsmarknadsprogram i Sverige – Rätt svar är viktigt, men vilken var nu frågan?”, rapport från IFAU – Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, 2000. Läs även artikeln ”Replik till Lars Behrenz och Anders Harkman” i Arbetsmarknad & Arbetsliv nr 4 2000. Där bemöter Carling och Larsson, på ett utmärkt sätt, några av de vanligaste vetenskapsteoretiska fördomarna om utvärderingar av svensk arbetsmarknadspolitik.
7. AMS Utredningsenhet Ura 1999:11